Lunch med Mei Ling
Efter de vilda diskussionerna angående min resa kände jag att min mage var mycket tom då jag tidigare på dagen bestämt tackat nej till en mycket misstänkt kinesisk frukost. Det fanns massor med olika rätter att välja på konstfärdigt upplagda i små askar. Jag kunde inte identifiera något av de små paketen och geggamojjorna ens när servitrisen försökte förklara. ”Pork” sa hon och pekade på ett vitt genomskinligt knyte format som en havstulpan. ”Chicken!” fortsatte hon och visade på några röda slamsor. Jag tappade plötsligt aptiten.
Jag frågade en tjej som hjälpt mig med båten var man kunde gå och äta. Hon tog tag i min stora väska och skyndade iväg bland folkhopen och över en väg så det var bara att hänga med. Jag kan här informera er om att kineser inte tar hänsyn till att man har mycket att bära på och inte kan röra sig så fort. De fortsätter framåt som om man inte var där. Och att korsa en gata ska vi bara inte tala om! Du kan inte lita på att det är säkert att gå över gatan även om det är grön gubbe! Taxibilar, bussar och cyklar kör på som vanligt och stannar inte för en vanlig simpel fotgängare.
Min guide slank in på en kinesisk restaurang full med högljudda människor. Kineser pratar inte, de skriker och spottar! (de spottar inte på restaurang, men nästan alltid annars..) Självklart var jag den enda som inte var kines. Och självklart fanns det ingen engelsk meny. Jag pekade på något och lyckades beställa en form av nudelsoppa med grönsaker och nått kött. Sen kom nästa utmaning. Soppan måste såklart ätas med pinnar! Medan jag försökte lista ut hur det skulle gå till försökte jag att konversera med min nya vän, Mei Ling, som satte sig ner och gjorde mig sällskap. De visade sig att hon hade ett engelskt namn, vilket många unga kineser har, hon hette Linda. Hon ville byta mailadress med mig och när hon skulle skriva ner sitt namn kunde jag inte låta bli att skratta! Hon skrev sitt namn: Lingda
