Luo Shan Superstar
Hotellet Purple Bamboo har som tur är en engelsktalande receptionist som blev min hjälpreda och en ny vän! När jag hade ckeckat in ringde telefonen och receptionisten sa att jag glömt mitt boardingcard. Hon skulle komma med det på en gång även fast jag sa att det inte var nödvändigt. Det var tur att hon gjorde det för hon gjorde mig genast på bättre humör efter min nervösa resa. När hon överlämnat mitt boardingcard och jag precis tänkte stänga dörren så halade hon fram en kamera och undrade om hon fick ta ett foto. Som om jag var en kändis av något slag! Självklart fick hon det! Här kan ni se min nya vän Wang Wen Juan.
Och nog kände jag mig som en superstjärna, eller i alla fall som en apa på zoo, när jag promenerade runt på ön. Jag var den enda som inte var asiat på hela ön och nästan mer av en turistattraktion än alla tempel. Alla fånglodde på mig utan att skämmas och vart jag gick hörde jag: ”Helåååå!” som är det enda engelska ordet som kineserna verkar kunna!
Jag vågade knappt byta om till bikini på stranden eftersom det var fullt med unga pojkar som ”helåååade” mig! Jag skulle hyra ett parasoll av en yngling och då höll hans kompis på att kissa på sig av skratt. När jag frågade vad det var frågan om så sa han: ”He thinks you are very beautiful!”
Tillochmed när jag skulle turista och titta på tempel blev jag stoppad av en munk som gärna ville ha mitt mobilnummer! En munk med rakat huvud och munkkläder! Han hade finare mobil än vad jag har! Får munkar ha telefoner och flirta med stackars turister! Det är helt tokigt! Här är iallafall en bild på min nya munkpojkvän. Stilig va?
